Historia

Lite historia om mina egna erfarenheter och tankar om de hundar som varit mina och som utgjort en omistlig del av min vardag under mer än 20 år. Ja hur kunde det bli hund alls med tanke på min egen barndom som präglades av en ganska stor hundskräck, men också av en facination för dessa våra fyrbenta följeslagare.

Kanske var det just collien, i mitt tycke oöverträffade skönhet som styrde det slutliga valet. Men det valet fick dröja länge, tills mina egna barn nästan var vuxna. Colliedrömmen blev verklighet först i samband med vår familjs flytt från Värmland till Bohuslän. Så kom hon, min dröm, men inte alls i den form som jag hade föreställt mig, nämligen Lassieformen. Nej, hon kom i form av en gråspräcklig liten ”hoppetossa”. Något liknande hade jag aldrig skådat, men kärleken blev total och oåterkallelig. Efter det mötet blev ett liv utan collies otänkbar. Livet med henne blev ett riktigt äventyr. Så det blev en kompis till henne och en kompis till.

Jag har dock ”maximerat” antalet hundar till 3 åt gången. Jag ser det som en förutsättning till att kunna ge dem den familjära närhet som jag tycker de är värda. Tidigt började tankar på egen uppfödning dyka upp, men mina egna krav på den ”perfekta” avelstiken satte ständigt käppar i det hjulet. Men samtidigt har jag genom dessa år lugnt kunnat skaffa erfoderlig kunskap om rasen.

Den erfarenheten vill jag enkelt uttrycka som: collien är en ”lätt” ras trots pälsen, som ändå inte kräver dne stora omsorg som man tror vid anblicken, och colliehår fastnar aldrig någonstans. Collien vill också leva i nära samspel med sin familj, helst under lugna former. Det finns en del bra litteratur om just collies som jag rekommenderar för den som vill veta mera.

Till sist en liten historia om en liten vardaglig händelse, en sådan händelse som gör hundägandet så facinerande och lärorikt.
En solig vårdag helt nyssens, på min dagliga skogspromenad, tar jag av mig vantarna och stoppar dessa i fickorna. Vi befinner oss ganska långt hemifrån, leken med hundarna fortsätter och jag upptäcker snart att ena vanten är förlorad. Men ingen skada skedd, imorgon kommer vi tillbaka. Husse tar kvällspromenaden medan jag ägnar mig åt mitt måleri. Glada och nöjda ser jag hundar och husse återvända
efter någon timme. Efter en stund gör jag mig ärende i köket och där, mitt på golvet ligger en genomblöt vante och förvånad kan jag konstatera att jag åter har ett helt parvantar. Efter konsultation med maken vet jag att det inte ärhans förtjänst att vanten återbördats till ”boet”.

Till minne av Freja
Lakeside´s Coco Chanel, vår ”Freja”,
vår följeslagare under 13 år, som nu lämnat oss.
Vi saknar dig så. Freja, juni 96- 15 maj 09.

Hällristning från Tanum
Kul på utställning

Husse och hundar vid sommarhuset

Louise med vänner
Lakeside´s Coco Chanel, vår ”Freja”